smalm

...Major Jan Björklund, grattis!

Tidigare i veckan berättade Folkpartiledaren att han vill förbjuda niqab i skolan, med motiveringen att "utbildning är kommuntikation, och man måste kunna se varandra i ögonen". Vad herr Majoren verkar ha missat, är att en niqab är en heltäckande slöja som lämnar ögonen oskylda. Alltså är ögonkontakt fullt möjlig även om man bär ett sådant plagg.
I mina öron låter detta mer som ett förslag man hör från Jimmie "Djävulen" Åkesson... men å andra sidan hör det ju till allmänbildningen att veta att Folkpartiet och Sverigedemokraterna i grunden är mer eller mindre samma parti. Jag är så fruktansvärt trött på den här islamofobin som brer ut sig som ett tjockt, äckligt täcke över Sverige. Jag menar, hur många har egentligen träffat någon som bär niqab i skolan? Det handlar om så otroligt få människor, är det ens värt att lägga ett förslag på en lagstiftning? Nej, det är enbart ett sätt att ytterligare påminna folk om hur läskigt och farligt det är med muslimer, och vilket crazy kvinnoförtryck Islam står för. Men du, Björklund... Kristendomen som "vårt land är uppbyggt kring" är inte heller sådär jättegullig mot kvinnor.

Nästa idioti: skolk i betyget. Alltså, jag vet inte om det har att göra med att killen är skadad sen sin militära karriär, men att hota folk till disciplin är liksom inte grejen. Det fungerar inte. Och skolk i betyget är just det - ett hot. "Kommer du inte hit så skriver vi in det i betyget och då är du stämplad som skolkare i resten av ditt miserabla liv, sucker!"
Missförstå mig rätt, självklart tycker jag att det är bra om kidsen är i skolan och lär sig saker (om hur dålig nazismen är t ex - det är jättebra om de lär sig det.) men när en unge skolkar så mycket att det ska skrivas in i betyget så handlar det inte längre om att det är en slö jävel som inte orkar pallra sig till skolan, utan då finns det en bakomliggande anledning. Det kan vara vad som helst, taskig hemmiljö, mobbad i skolan, varit utsatt för något jobbigt, vad som helst! Men grejen är att det finns en orsak, och där det finns ett problem finns även en lösning. Alltid. Så om vi skulle ta och satsa lite på skolmiljön, typ mindre skolklasser, fler lärare, ökat antal stödlärare, skolpsykologer.. sådana saker, och om varje lärare har pedagogisk utbildning så de kan se på ett barn att det är i behov av stöd, så tror jag att man löser skolkproblemet ganska bra på sikt.

Nu senast kom herr Majoren med ett nytt, briljant förslag. Om ungen är bråkig, tvinga dit en förälder och ge föräldern ersättning för förlorad inkomst. Alltså jag kan förstå om man tycker att det här låter bra, för det gör det ju. På ytan. Men min första invändning är, hur ligger detta i linje med Alliansens arbetslinje? Är det inte bättre att låta föräldern vara på jobbet (och därmed bidra till skattesystemet), anställa stödpersonal i skolan (fler arbetstillfällen - mer skatt betalas in), samt minska barngrupperna och öka antalet lärare (samma sak där - fler arbetstillfällen). Dessutom slipper ju staten betala ut ännu ett bidrag, vilket då måste anses vara en vinst. '
Här uppvisar Björklund sin totala okunnighet när det gäller barn. Ett barn som är extremt stökig i skolan har troligtvis ett problem. Är det inte en bokstavskombination är det (mest troligt) så att ungen har en jobbig situation hemma. Ett exempel från när jag arbetade med barn: I vår barngrupp hade vi två bröder. De var skitjobbiga, bråkiga, riktiga snorungar. Deras hemmasituation var hemsk, de bodde fem personer i en enrummare. Då hade vi alltså kunnat dra dit deras föräldrar och säga "fy skäms, kan ni inte ens uppfostra era barn ordentligt" vilket bara hade lett till tjafs med föräldrarna, och att barnen hade "disciplinerats" när de kom hem. Eller så kan man göra som vi gjorde - ta oss tid att förstå varför de betedde sig som de gjorde, och lugnt och sansat förklara för dem att de inte bara förstörde för sig själva utan även för sina kamrater och oss vuxna, samtidigt som vi inte gav dem uppmärksamhet varje gång de krävde den (då lär de sig nämligen att det inte lönar sig att bråka, det är bättre att fråga snällt). Vi tolererade på intet vis deras attityd när den gick för långt, men i stället för att skälla ut dem förklarade vi varför deras beteende var oacceptabelt. Gissa vad? Efter fem långa, jobbiga veckor var de inte gruppens bråkstakar längre.

Jag tror stenhårt på barnpedagogik. Jag är helt övertygad om att alla barn egentligen vill vara duktiga och göra rätt. Men det funkar inte att hota dem eller att köra över dem ("du lyder inte, nu hämtar vi mamma!"). Man måste lära barnen att ta ansvar och att lära sig orsak och verkan. Men man ska göra det med kärlek, inte med hot och straff. Vi i Sverige vet vid det här laget att barnaga inte fungerar. Man kan inte slå någon till lydnad. Man kan inte skrämma någon till lydnad heller.
Det det hela handlar om är respekt. Om man som förskolepedagog eller lärare inte klarar av att inge respekt utan att vara skrämmande har man ingenting i en barngrupp att göra. Och vem skapar sig respekt genom att säga "du är bråkig och nu ringer jag din pappa"? Ingen. Det signalerar ju bara att så länge inte föräldern är där kan man bete sig hur fan som helst, sen när pappsen är tvångshämtad av Gestapo till skolan kan man vara lite gullig och snäll och när han drar igen kan man återigen vara ett svin.

Men vad vet jag, jag är ju inte utbildningsminister.