Let's talk about sex baby...
Ja, låt oss prata om sex. Sex är något i princip alla människor sysslar med from time to time, samtidigt som det är något man aldrig någonsin får prata om. Ja, förutom med sina kompisar över en dunk rödtjut eller två.
Varför ska man skämmas för att man har sex, när det är det mest naturliga i världen? Mer naturligt än att, tja, t ex spela gitarr. Läsa en bok. Se en film. Färga håret. Klippa naglarna... sexualdriften är helt naturlig och något som (nästan) alla människor på den här planeten har. Så vad är så pinsamt?
Varför får vi lära oss hur en livmoder ser ut, eller var alla beståndsdelar av ett manligt könsorgan är placerade i skolan? Varför är det viktigt?
Vad som är viktigt är sexualundervisning. Alltså, att skolungdomar får lära sig att sex inte nödvändigtvis innebär penetration, vikten av preventivmedel, att man aldrig måste ha sex om man inte vill... sådana saker.
För en sak vet vi. Ungdomar har sex. Och vi "vuxna" bör ta någon sorts ansvar. Vi har liksom ett val - antingen kan sexualundervisningen i skolan fortsätta vara en integrerad del av biologin, ett par lektioner, där de får lära sig att killar får stånd och tjejer får mens, och där kidsen lär sig om sex genom att runka bulle över en sunkig p-rulle. Eller så kan vi lära ut viktiga saker, och göra sexualkunskap till ett eget ämne där ungdomar faktiskt får lära sig om sex. Och nej, jag menar inte att vi ska lära dem hur man stoppar in en snopp i en fitta. Det finns tusen och åter tusen saker man måste kunna prata om.
Jag tycker det är så sorgligt.. Sverige år 2010, och sexundervisningen är ett skämt. Det är sorgligt.
Varför ska man skämmas för att man har sex, när det är det mest naturliga i världen? Mer naturligt än att, tja, t ex spela gitarr. Läsa en bok. Se en film. Färga håret. Klippa naglarna... sexualdriften är helt naturlig och något som (nästan) alla människor på den här planeten har. Så vad är så pinsamt?
Varför får vi lära oss hur en livmoder ser ut, eller var alla beståndsdelar av ett manligt könsorgan är placerade i skolan? Varför är det viktigt?
Vad som är viktigt är sexualundervisning. Alltså, att skolungdomar får lära sig att sex inte nödvändigtvis innebär penetration, vikten av preventivmedel, att man aldrig måste ha sex om man inte vill... sådana saker.
För en sak vet vi. Ungdomar har sex. Och vi "vuxna" bör ta någon sorts ansvar. Vi har liksom ett val - antingen kan sexualundervisningen i skolan fortsätta vara en integrerad del av biologin, ett par lektioner, där de får lära sig att killar får stånd och tjejer får mens, och där kidsen lär sig om sex genom att runka bulle över en sunkig p-rulle. Eller så kan vi lära ut viktiga saker, och göra sexualkunskap till ett eget ämne där ungdomar faktiskt får lära sig om sex. Och nej, jag menar inte att vi ska lära dem hur man stoppar in en snopp i en fitta. Det finns tusen och åter tusen saker man måste kunna prata om.
Jag tycker det är så sorgligt.. Sverige år 2010, och sexundervisningen är ett skämt. Det är sorgligt.
Att Älska: eller en saga om en vän.
1989:
Det var vår. Aprilsolen sken, men om detta visste kvinnan ingenting. Hon låg och vred sig i smärta, förbannade sin man och sin egen idioti. Barn, vad ska man med dem till? De kostar bara pengar. De är inte ens söta, och skriker gör de.
Men kvinnan kämpade på. Det var lite sent att ångra sig nu...
2006:
Det var sensommar. September var här, och Sverige skulle snart gå till riksdagsval. Barnet, som då orsakade kvinnan så mycket smärta, fick namnet Narin och hade nyss fyllt 18 ,och skulle äntligen få rösta för första gången. Hon hade bestämt sig, Vänsterpartiet var det enda alternativet. Men så såg hon en affisch. Ett namn. Ett skalligt mumintroll. Narin, som alltid varit känd för sin taskiga smak, föll som en fura och alla ideal kastades över axeln. "Jag ska bli kapitalist! Jag ska bli borgare!" tänkte hon, och lade sin röst på Moderaterna, för mannen hon sett var Moderaternas partiledare och så gullig att hon inte kunde tänka sig en bättre present till honom än sin röst. Sin första röst. Sin oskuld, så att säga, gav hon Moderatledaren - och, skulle det visa sig, Sveriges näste statsminister.
2007:
Det var tidig vår. Narin hade, trots sina borgartendenser, gått och blivit emo - i alla fall till musiksmaken sett. Håret, svart av naturen, har aldrig behövt färgas för att passa looken. Denna vår skulle Narin se ett av sina favoritemoband på Arenan i Stockholm, och som född och uppvuxen i Kristinehamn räknas detta till ett av livets stora äventyr. Eftersom hon på den här tiden inte ansåg att man behöver duscha speciellt ofta, och att frostskador på tårna är fullt naturligt, bestämde hon sig för att köa till konserten. "Spelar favoritbandet så ska man stå längst fram" skrek Narin när hon tjatade på sina föräldrar för att få åka. Tårarna sprutade, och föräldrarna bevekade sig. "Men i huvudstaden knarkar alla, kom ihåg det. Akta dig för att prata med knarkarna!" var de sista förmanande orden hon hörde innan hon glatt hoppade på första bästa tåg till Stockholm. Väl på plats utanför Arenan möttes hon av en syn hon sent skulle glömma. Längst fram i kön satt redan någon. "En ängel..." viskade hon för sig själv. Chockad, för hon trodde inte på gud eller övernaturligheter, (förutom zombies och vampyrer, men det vet ju alla att det inte är övernaturligt utan bara en bomb som väntar på att brisera), men hon var helt och hållet redo att ändra uppfattning när hon såg den tjejen längst fram i kön. "Jag måste prata med henne, se om en så fantastisk uppenbarelse kan vara på riktigt" tänkte Narin, och satte sig ner och prestenterade sig blygt...
2008:
Narin hade utvecklat en stark vänskap med den änglaliknande varelsen från konserten 2007, som lystrade till det gudomligt vackra namnet Sonja. Trots att Sonja till utseendet verkade vara från himlen sänd, visade det sig ganska snart att hon snarare kom mer söderifrån. Narin älskade Sonja, och hon trodde nog att det var besvarat. Mor och fars rädslor över storstadsungdomarnas dåliga inflytande hade till viss del infriats, även om Sonja inte var knarkare. Hand i hand gick de genom livet, på konserter och evigt pratandes om pojkar, män och allt däremellan. De vackraste stunderna i Narins liv spenderades i sällskap med Sonja.
De svarta månaderna:
Narin flyttade till Shanghai. Kvar lämnade hon halva sitt hjärta, och med sig tog hon halva Sonjas. Ingen av dem upplevde en enda sekund av riktig lycka förrens de var återförenade igen.
2010:
Det var sensommar. Än en gång var Sverige på väg mot riksdagsval, och eftersom moomintrollet fortfarande var moderatledare fick de än en gång Narins röst. Sonja, som inte alls var imponerad av skalliga män utan hellre såg på smarta kvinnor med strikt klädstil och ovårdade karlar som inte sett en stylist på flera decennier, höll inte med Narin. Men deras vänskap byggde på annat än politik, och de fann gemensamma ståndpunkter som de faktiskt kom överens om när det skulle pratas politik. De var nu oskiljaktiga, som ler och långhalm, och ett levande bevis på att äkta kärlek är starkare än ideologi. Då Narin fortfarande inte hade tagit sitt förnuft till fånga och flyttat till Stockholm kunde de inte ses så ofta, men det stärkte bara känslan av att deras vänskap var stark och värd att lida för.
2014:
Återigen gick Sverige till val. Sverigedemokraterna fick 15% och Narin och Sonja gav upp hoppet om sitt hemland och blev exilsvenskar i en by utanför Oxford. Narin, som den superhjälte hon var, sköt älgar och andra lustiga djur på löpande band medans Sonja pysslade i trädgården. De blev nunnor, och levde platoniskt lyckliga i alla sina dagar.
Det var vår. Aprilsolen sken, men om detta visste kvinnan ingenting. Hon låg och vred sig i smärta, förbannade sin man och sin egen idioti. Barn, vad ska man med dem till? De kostar bara pengar. De är inte ens söta, och skriker gör de.
Men kvinnan kämpade på. Det var lite sent att ångra sig nu...
2006:
Det var sensommar. September var här, och Sverige skulle snart gå till riksdagsval. Barnet, som då orsakade kvinnan så mycket smärta, fick namnet Narin och hade nyss fyllt 18 ,och skulle äntligen få rösta för första gången. Hon hade bestämt sig, Vänsterpartiet var det enda alternativet. Men så såg hon en affisch. Ett namn. Ett skalligt mumintroll. Narin, som alltid varit känd för sin taskiga smak, föll som en fura och alla ideal kastades över axeln. "Jag ska bli kapitalist! Jag ska bli borgare!" tänkte hon, och lade sin röst på Moderaterna, för mannen hon sett var Moderaternas partiledare och så gullig att hon inte kunde tänka sig en bättre present till honom än sin röst. Sin första röst. Sin oskuld, så att säga, gav hon Moderatledaren - och, skulle det visa sig, Sveriges näste statsminister.
2007:
Det var tidig vår. Narin hade, trots sina borgartendenser, gått och blivit emo - i alla fall till musiksmaken sett. Håret, svart av naturen, har aldrig behövt färgas för att passa looken. Denna vår skulle Narin se ett av sina favoritemoband på Arenan i Stockholm, och som född och uppvuxen i Kristinehamn räknas detta till ett av livets stora äventyr. Eftersom hon på den här tiden inte ansåg att man behöver duscha speciellt ofta, och att frostskador på tårna är fullt naturligt, bestämde hon sig för att köa till konserten. "Spelar favoritbandet så ska man stå längst fram" skrek Narin när hon tjatade på sina föräldrar för att få åka. Tårarna sprutade, och föräldrarna bevekade sig. "Men i huvudstaden knarkar alla, kom ihåg det. Akta dig för att prata med knarkarna!" var de sista förmanande orden hon hörde innan hon glatt hoppade på första bästa tåg till Stockholm. Väl på plats utanför Arenan möttes hon av en syn hon sent skulle glömma. Längst fram i kön satt redan någon. "En ängel..." viskade hon för sig själv. Chockad, för hon trodde inte på gud eller övernaturligheter, (förutom zombies och vampyrer, men det vet ju alla att det inte är övernaturligt utan bara en bomb som väntar på att brisera), men hon var helt och hållet redo att ändra uppfattning när hon såg den tjejen längst fram i kön. "Jag måste prata med henne, se om en så fantastisk uppenbarelse kan vara på riktigt" tänkte Narin, och satte sig ner och prestenterade sig blygt...
2008:
Narin hade utvecklat en stark vänskap med den änglaliknande varelsen från konserten 2007, som lystrade till det gudomligt vackra namnet Sonja. Trots att Sonja till utseendet verkade vara från himlen sänd, visade det sig ganska snart att hon snarare kom mer söderifrån. Narin älskade Sonja, och hon trodde nog att det var besvarat. Mor och fars rädslor över storstadsungdomarnas dåliga inflytande hade till viss del infriats, även om Sonja inte var knarkare. Hand i hand gick de genom livet, på konserter och evigt pratandes om pojkar, män och allt däremellan. De vackraste stunderna i Narins liv spenderades i sällskap med Sonja.
De svarta månaderna:
Narin flyttade till Shanghai. Kvar lämnade hon halva sitt hjärta, och med sig tog hon halva Sonjas. Ingen av dem upplevde en enda sekund av riktig lycka förrens de var återförenade igen.
2010:
Det var sensommar. Än en gång var Sverige på väg mot riksdagsval, och eftersom moomintrollet fortfarande var moderatledare fick de än en gång Narins röst. Sonja, som inte alls var imponerad av skalliga män utan hellre såg på smarta kvinnor med strikt klädstil och ovårdade karlar som inte sett en stylist på flera decennier, höll inte med Narin. Men deras vänskap byggde på annat än politik, och de fann gemensamma ståndpunkter som de faktiskt kom överens om när det skulle pratas politik. De var nu oskiljaktiga, som ler och långhalm, och ett levande bevis på att äkta kärlek är starkare än ideologi. Då Narin fortfarande inte hade tagit sitt förnuft till fånga och flyttat till Stockholm kunde de inte ses så ofta, men det stärkte bara känslan av att deras vänskap var stark och värd att lida för.
2014:
Återigen gick Sverige till val. Sverigedemokraterna fick 15% och Narin och Sonja gav upp hoppet om sitt hemland och blev exilsvenskar i en by utanför Oxford. Narin, som den superhjälte hon var, sköt älgar och andra lustiga djur på löpande band medans Sonja pysslade i trädgården. De blev nunnor, och levde platoniskt lyckliga i alla sina dagar.
- THE END -
Oj, hoppsan.. man säger så mycket dumt.
Ur en motion från 2004: ”En frihetens författning”:
”Att riksdagen efter ett allmänt val inte har möjlighet att pröva vem som skall ha ansvaret för regeringsmakten framstår som märkligt. Därför bör sittande regering alltid avgå efter val. Det måste vara tydligt för väljarna vilket parlamentariskt underlag en regering har.
Det är rimligt att reglerna för regeringsbildning ändras på så sätt att det i ett oklart parlamentariskt läge är talmannen som får i uppdrag att utse den statsministerkandidat som har störst möjlighet att bilda en regering som tolereras av en riksdagsmajoritet.”
Undertecknat:
Talare: Bo Lundgren (m). I detta instämde i alla moderater, däribland Fredrik Reinfeldt (nuvarande statsminister.. i en minoritetsregering)
En berättigad fråga:
Gäller de här åsikterna bara när moderaterna sitter i opposition?
”Att riksdagen efter ett allmänt val inte har möjlighet att pröva vem som skall ha ansvaret för regeringsmakten framstår som märkligt. Därför bör sittande regering alltid avgå efter val. Det måste vara tydligt för väljarna vilket parlamentariskt underlag en regering har.
Det är rimligt att reglerna för regeringsbildning ändras på så sätt att det i ett oklart parlamentariskt läge är talmannen som får i uppdrag att utse den statsministerkandidat som har störst möjlighet att bilda en regering som tolereras av en riksdagsmajoritet.”
Undertecknat:
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Mikael Odenberg (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Lennart Hedquist (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Gunilla Carlsson i Tyresö (m) |
Sten Tolgfors (m) |
"I fria val får riksdag och regering legitimitet att fatta beslut
som rör oss alla. Det är väljarna som genom att utse
riksdagsledamöter ger varje regering dess mandat. I vår
grundlag finns därför klart och tydligt angivet att det är
riksdagens talman som efter överlägg ningar med de olika
riksdagspartierna och med de vice talmännen ska ge
uppdraget att bilda regering. Grundlagen innehåller inget krav
på att en regering alltid ska avgå efter ett val. Det är fullt
rimligt. En majoritetsregering som får förnyat förtroende
av väljarna ska självfallet inte behöva avgå. På samma sätt är
det självklart att en majoritetsregering som förlorar sin
majoritetsställning i ett val ska avgå. För den som vill undvika
att minoritetsregeringar enväldigt och själva tolkar valresultat
borde det enligt min mening vara självklart att en minoritets-
regering ska avgå om ett val resulterar i att det parlamentariska
underlaget skiftar eller är oklart."
En berättigad fråga:
Gäller de här åsikterna bara när moderaterna sitter i opposition?
